Kameran Mamand, 25 år
Kameran flyttades till Örkelljunga den 4 februari från Kållereds förvar. Under de veckor han var Kållered deltog Kameran i en hungerstrejk tillsammans med 15 andra asylsökande från olika länder.
Kameran var en de asylsökande män och kvinnor som protesterade mot deportationen bl.a. genom att sätta upp en skylt där det stod ingen människa är illegal i förvaret i Kållered. Personalen tog ner skylten och då inleddes en hungerstrejk.
I en intervju med Göteborgsposten http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.528549-avvisningshotade-hungerstrejkar berättade Kameran:
– – Nu har vi det jättesvårt. Det går inte att sova och vi mår alla dåligt. Vi kan inte åka tillbaka den 19:e. Det är bättre att dö här än att dö i Irak. “
Några dagar senare kom poliser, vakter och personal och sa till Kameran att en bil väntade på honom och att han genast måste packa. De skulle ta honom till förvaret i Skåne för att sedan flytta honom igen till Göteborg när väl planet till Irak skulle lyfta. Under hela bilresan satt Kameran med både handböjor ochmidiefängelse och det fick honom att må dåligt och känna sig som en brottsling.
– De vill straffa mig för att jag inte har varit tyst och för att jag pratat med journalister, säger Kameran när hans vänner får tag på honom via telefon.
Kamerans vänner besökte honom i förvaret i Örkelljunga kvällen innan han skulle utvisas. Strax efter att vännerna åkt därifrån började personalen en noggrann genomsökning av Kamerans ägodelar och rummet han sov i.
Han var mycket rädd och stressad över det som väntade honom i Irak. Samtidigt var han också besviken för att hans ärende behandlats med nonchalans. Han skulle inte utvisas förrän tidigast den 19e februari (hade han fått veta), han hade överklagat men nu fick han bara ett knappt dygn innan utvisningen veta att han skulle sitta på planet från
Landvetter den 16e februari.
De obehagliga resorna när han flyttas runt mellan de olika förvaren, den orättvisa han upplevde och inhumana
behandlingen och trakasserierna han hade varit utsatt för hade gjort honom mycket sårbar. Han var närmast helt nedbruten när vännerna träffade honom den där kvällen innan utvisningen skulle verkställas.
Han lovade att om han överlever och lyckas ta sig till ett av de grannländerna som de flesta andra utvisade gör för att komma undan död och förföljelse kommer han att skriva en bok om sin vistelse i Sverige och om berätta om de sista veckorna i förvaret som värsta tiden i sitt liv.
DE KALLAR OSS FÖRVARSTAGNA 